Skräckblandad förtjusning. Jag både ville och inte ville se henne. Ibland mår man bäst av det man inte vet. Men ändå var jag nyfiken på kontrasten. Eller likheten?

Den perfekta lilla familjen. Var kommer jag in i bilden? Vilken tur att det ändå bara är jag. Jag kommer aldrig störa. Jag kommer aldrig känna. Det kommer förbli en hemlighet. Och det kommer aldrig hända igen.

Hon var min totala motsats. Möjligtvis lika kort som jag. Om inte kortare. Hon gick förbi mig 2 gånger. Hon log båda gångerna.

/Bill

Vissa dagar vill man bara ska ta slut. Har gått som en zombie hela dagen och så fort jag slutit ögonlocken några sekunder för mycket så har jag halvvägs fallit in i sömn. Som om jag vore bakis. Suck.. Hur väl man än planerar nattens timmar,  blir man alltid lika överraskad dagen efter. Kan lika gärna sitta uppe på nätterna som jag gillar. Gör ändå ingen skillnad.

Bull hade inte heller haft en strålande dag idag. Och jag lyckades göra den än värre. Det första hon sa när jag kom in genom dörren var " jag är arg på dig". Det visade sig att vår tvättid som jag bokat var igår och mitt helgbesök hade laddat mobilen i hemtelefonens jack. Därmed fullständigt urladdad!! Det hade jag också lackat ur för! Men tyckte ändå hon tog det ganska bra. Troligtvis hade hon hunnit få ur sig det mesta av sin frustration innan jag kom hem.

Men tur det kommer nya dagar. Förhoppningsvis strålar hela jag i morgon av en massa energi! HAN är på jobbet i morgon. Tillbaks från tjänsteresan. Jippi. Måste gå upp direkt när klockan ringer så jag hinner tvätta håret, föna håret, styla håret, sminka mig och sen en halvimme för att bestämma vad jag ska ha på mig. Som ändå alltid slutar med att jag sätter upp håret i en tofs, tar på mig något trasigt och  springer mig svettig till bussen på 3 minuter! Det lönar sig aldrig att anstränga sig...

/Bill

Var på tjejfest i helgen. Snygga, smarta, trevliga, lyckade tjejer i 25-års åldern som pluggat, rest, levt livet och nu har ett bra jobb samt pojkvän. Jag vill vara som dom. Ha en röd tråd i livet. Jag trodde verkligen jag skulle komma på vad jag ville pyssla med. Men nu är jag 30 och har fortfarande ingen utblildning i sikte. Många säger att det är aldrig för sent att plugga vidare. Och så kanske det är. Men det skrämmer mig. Tanken på att sitta i skolbänken igen gör mig illamående och jag  har endast yrkeserfarenhet inom en bransch som jag själv inte tycker jag passar för och därför medvetet hoppar från vikariat till vikariat, livrädd för att fastna!

Vid närmare eftertanke så kanske jag var som dom en gång i tiden. Jag var 25,  avancerade på jobbet, köpte bostadsrätt med pojkvän, tränade 3 ggr i veckan, hade parmiddagar och tjejkvällar, lagade nya spännande rätter, läste böcker... Dessutom var jag snygg och smal med perfekt franskmanikyrade naglar och långt svallande hår.

Men tydligen var det inte lycka för mig eftersom jag gav upp det. Jag gjorde slut med pojkvännen, sålde bostadsrätt och för vinsten tog jag steget ut och gjorde den där resan jag tidigare aldrig vågat göra. Där mötte jag  Bull.  Vi träffade spännande människor, åt massa mat, drack massa öl och skrattade i 4 månader ! Min familj kände inte igen mig på flygplatsen när jag kom hem. Jag hade klippt av mig håret och lagt på mig endel kilon. Men jag lös!!!

Ny människa, självständig och stark fortsatte livet här hemma. Och vips, så satt jag i ett förhållande igen! Men den här gången hade jag väl ändå träffat min drömprins? Det hade varit så lägligt. Men nej. Redan efter ett halvår började jag känna mig kvävd men ville så gärna tro på kärleken så jag kämpade på lika länge till. När det inte gick längre flyttade jag till Bull's stad,

50 mil bort. Här har jag funnit kärleken. Kärleken till livet. Sen om det innebär att jag aldrig skaffar ett fast jobb eller ett fast förhållande så gör det väl ingenting ? Så länge man är lycklig? Eller?

Ingen som vet, ingen som vet...

/Bill